Tag Archives: rasism

Blandade känslor är en underdrift

Vi vann. Men förlorade samtidigt. Det gick inte riktigt att vara glad igår. Jag ville det så gärna efter den fantastiska kampanj vi genomfört tillsammans men Sverigedemokraternas framgångar talar direkt till mig och min familj. Det berör mig personligen. Det handlar om mitt barns framtid. Vi bör diskutera förklaringar och möjligt handlingsutrymme och låt oss börja att med klar blick konstatera att ett rasistiskt parti fick 789 112 röster och 49 mandat i riksdagen. De går fram i hela Sverige och i alla åldrar.

Deras grogrund är misstro, rädsla, vidgade klassklyftor, växande ojämlikhet och en generell avsaknad av samhällsvisioner som bär. Alliansprojektet har drivit på denna samhällsutveckling neråt under åtta år. Och vi socialdemokrater har varit idépolitiskt märkligt valhänta när det gäller att möta densamma.

Samtidigt kan vår förklaring val efter val på Sverigedemokraternas framgångar inte ständigt stanna vid att dem kanske är ett rasistiskt parti men deras väljare är det inte. Då missar vi något väsentligt och därmed även möjligheten att aktivt bemöta det. Vi avfärdar inga andra partiers väljare på det sättet. Analysen av Socialdemokratins med- och motgångar har inte som utgångspunkt att stora delar av väljarkåren inte delar vår samhällsanalys och inte egentligen tror på vårt politiska programs föreslagna lösningar. Om vår politiska analys ger för handen att Sverigedemokraternas parti, dess organisation och politiska idéer i grunden är rasistiska så är ju rimligtvis även en stor del av dem som stödjer partiet det. Liksom för andra partier är väl inte alla Sverigedemokraternas väljare övertygade rasister men vad har vi egentligen för skäl att avfärda deras val med med komplexa socioekonomiska argument? Jag menar att det är viktigt för hur vi bemöter deras framgång och bekämpar dem.

Först och främst behöver vi sjösätta reformer som konkret och rent faktiskt förändrar folks vardag i staden och på landsbygden, i syfte att återupprätta välfärdsstaten, minska arbetslösheten, åtgärda ojämlikheten på arbetsmarknaden och kraftigt reducera samhällsklyftorna.

Samtidigt och trots det komplicerade förhandlingsläge som tvingar till kompromisser som vi nu befinner oss i måste Socialdemokratin offensivt våga tro på och vidareutveckla våra visioner om en mer jämlik, rättvis och solidarisk värld fullt ut. Orka formulera en dröm som klarar av att bära ett framtida samhällsbygge och staka ut en väg att samla medborgarna kring. En vision som inkluderar vår tids stora utmaningar och formulera dess svar: miljön, migrationen och jämställdheten. Vi måste orka ta striden om perspektiven och våga lita på att det bär.

Men för att begränsa Sverigedemokraternas framgångar räcker inte bara det, vi måste även utveckla vårt antirasistiska arbete, med stöd av dessa nyformulerade visioner, och idogt kämpa för att trycka tillbaka dessa krafter. Arbetarrörelsen har här en central roll att spela. Det utbildningsarbete och den organisering som påbörjats inom LO måste fortsätta och utvecklas och vi behöver ta tillvara den folkrörelse som återupplivats i samband med denna valrörelse. Låt oss ta tillvara alla de miljontals samtal vi fört och ha dem som en utgångspunkt för att vitalisera partiarbetet och åter komma riktigt nära väljarna. Möta dem i deras oro och argumentera emot rasism och främlingsfientliga antaganden.

Vi vann men det är nu det verkliga arbetet börjar.

 

Annonser

1 kommentar

Filed under Tankar om samhället, Valår

Dagen efter. Ljus och mörker

I Pristina, Kosovo. Kändes skönt att lämna landet på något sätt. Få lite perspektiv. Läser samtidigt allt som finns om valet. Det har ju sagts många gånger redan. Att resultatet ger en känsla av hopp och rädsla på samma gång. Det var ett vägskäl. Ett jordskred. Men vi gick åt båda hållen samtidigt. Hoppet tändes och hatet spred sig.

Rasisterna vann i Storbritannien, Frankrike, Danmark, Grekland. De vann stora framgångar och vädrar morgonluft. Segerrusiga kommer de att kunna förstöra mycket. Man rider på en våg av besvikelse i sviterna efter krisen men deras framgångar förklaras inte enbart med detta. Deras berättelse appellerar till något i dagens Europa. Som ett varmt och tryggt rum för folk att sjunka tillbaka in i. Stänga dörren. Där man känner igen sig och kan bona in sig.

De progressiva krafterna gick samtidigt framåt i Sverige. Feminismen, klimatet och jämlikheten vann mark. Vår konservativa och nyliberala regering gick bakåt. Vårt högerextrema parti gick framåt, men inte lika kraftigt som på andra håll. För första gången någonsin är inte högern näst största parti.

Bilden är varken entydig eller nattsvart.

Ideologi och värderingar fick mer uppmärksamhet i detta val. I den diskussionen har mittens vardagliga kalkyler mindre att erbjuda. Socialdemokraterna höll mark men tangerade nästan ett historiskt lågt resultat. Ute i Europa föll systerpartier som käglor. Det borde vara progressiv vår nu men vi har svårt att få till det. Att växa. Vi bör dra lärdomar av detta. Inse att det är dags att vi på allvar formulerar en dröm och en utopi för det framtida, demokratiskt-socialistiska projektet. Präglad av tidens stora utmaningar. Jämlikheten. Solidariteten. Miljön. Migrationen. Jämställdheten. Mot vilket reformerna kan ta sikte. De politiska projekten utformas. Motbilder som vi kan hålla upp och kontrastera mot de blå och brunas andefattiga, destruktiva idéer.

Vi kan inte begränsa oss till praktiska lösningar på dagens arbetslöshet, sjunkande skolresultat och växande ojämlikhet. Vi måste, som de som grundade arbetarrörelsen, orka lyfta blicken bortom dagens oro och låta fantasin möta framtiden. Så att vi återigen blir ett positivt, optimistiskt parti med sikte mot något bättre. Då är vi som bäst. Då ingjuter vi hopp. Då blir praktiska och vardagliga lösningar visionära. Då blir reformism och pragmatism meningsfullt.

Och det finns bara ett sätt att förhålla sig till det organiserade hatet och föraktet just nu. Det är att fortsätta mobiliseringen som nu pågår. Att vi vänder ryggen. Protesterar vid arbetsplatser. Diskuterar politik igen. Knackar en dörr. Deltar i torgmöten. Demonstrerar. Högerns och fascismens frammarsch är djupt obehaglig och skrämmande. Motståndet är samtidigt något av det vackraste vi sett i Sverige. Det är som om det ena ger det andra. Vi kan använda det. Drömma igen. Ta några första steg. Vi kan bygga och vinna.

Lämna en kommentar

Filed under Tankar om samhället, Valår

Partiledardebatter och Sverigedemokraternas tolkningsföreträde

FLYKTINGBLOGGEN: I söndags var det partiledardebatt igen. På var sin sida ställs de upp. Två lag har de reducerats till, regeringen och oppositionen. Med Sverigedemokraterna på oppositionens sida men ändå lite vid sidan av. Som vågmästare har de mycket makt i riksdagen och ges ofta samma roll i dessa debatter. Framförallt får de alla frågor som har att göra med migration.

Rörelsefriheten inom EU ska diskuteras. Fokus är tiggarna på gatorna. Romer från Rumänien. Anna Hedemo och Mats Knutsson vänder sig efter att ha presenterat frågan till Jimmie Åkesson. Vad tänker du när du ser tiggarna? Jimmie Åkessons rasistiska, protektionistiska, osanna och populistiska åsikter tillåts sätta tonen. Alla de andra partiledarna måste förhålla sig till vad han sagt och tyckt i frågan.

Det är uppenbart för alla att detta spelar roll för diskussionen och samtalets karaktär. Sverigedemokraterna utses till uttolkare kring migrationens natur och konsekvenser. När det i själva verket är tvärtom. De skriker högst men de skriker sådant som förvränger sanningen, skapar fantasimonster och spär på förakt och fördomar.

Tolkningsföreträdet. Det är historiens underström och kärnan i varje debatt. Den världsbild som tillåts definiera och sätta ramarna för diskussionen är givetvis avgörande för vilka åsikter som kommer fram och vilken trovärdighet de ges. När Sverigedemokraternas snäva omvärldsanalys sätter tonen blir samtalet också därefter. Förenklat. Osant. Aggressivt.

Varför gör SVT så? Är det av ängslighet, för att inte på något sätt riskera att anklagas för partiskhet eller osynliggörande? Kanske är man aningslös. Mp får frågorna om miljön och klimatet. Rasisterna frågan om migration och EU:s rörlighet. Fp första ordet om skolan och M ges tillfälle att ge sin syn på ekonomin. Mycket talar dock för att SVT gör det för debattens skull. Man vill se känslor, helst raseri. Som hetsare av hundar och tuppar. Någon ska provoceras att säga något klumpigt och oförsiktigt. Så skapas spänning och nyheter. Och så förminskas också debatten och tanken. Så spelar SVT Sverigedemokraterna i händerna och bereder dem oförtjänt med utrymme.

Det spelar även roll för samhällsklimatet i stort. Det som just nu hårdnar och kallnar. Det är sorgligt att public service ambitioner inte är större. Det är också farligt.

Ursprungligen publicerat på Flyktingbloggen 20140507.

Lämna en kommentar

Filed under Migrationspolitik, Tankar om samhället, Valår

Protester på arbetsplatser

I morse satt tre företrädare för den fackliga rörelsen i morgonsoffan och stod upp för sina medlemmars rätt att protestera på sin arbetsplats. Kommunal, Vårdförbundet och Läkarförbundet. Media ville tvinga fram en demokratisk konflikt. Ska inte alla riksdagspartier få göra arbetsplatsbesök? Kan man göra enskilda undantag? Sverigedemokraterna tar ju tydligt avstånd från mordhoten?

Men de fackliga företrädarna stod på sig. Vart går gränsen för demokratin när demokratiska partier inte står upp för demokratiska värden? Frågade sig Sineva Ribeiro, ordförande för Vårdförbundet.

Det är något mycket fint som händer i Sverige just nu. Alla som säger ifrån. Som ställer sig i vägen i en sjukhuskorridor till trots mot sin sjukhusledning. För detta får de utstå mordhot. De kränks på nätet. Tvingas utstå rasistiska påhopp. Men de säger ifrån ändå. Brandmän, läkare, sjuksystrar som ställer sig upp på sina arbetsplatser. Elever på skolor. Som skriver brev. Blockerar entréer. För att de känner ett djupt obehag. För att de får ont i magen och blir rädda. För att mordhoten följer som ett naturligt följe på Sverigedemokraternas turné runt om i landet.

Vi är många som inte har glömt deras stöveltrampande nittiotal. Som inte har inte glömt att det bara var ett drygt år sedan SD: s toppskikt beväpnade sig på Kungsgatan i Stockholm. Hotade med ett ”vi får se vad som händer när vi kommer till makten”. Vi är många som ser vad deras företrädare propagerar för typ av åsikter på Avpixlat. Vi följer deras näthat och deras människoförakt. Vi har inte glömt och därför klingar deras upprördhet över hoten falskt. Det klingar falskt eftersom de är mycket mer måna om att göra sig själva till offer än att måna om de som blivit hotade till livet.

Det gör mig stolt och glad att vi har en sådan rakryggad yrkeskår. Att  det finns så många principfasta och modiga människor ute på arbetsplatserna. Som drar politiska gränser där media inte vågar eller vill. Som upprätthåller anständigheten. Att vi tillsammans visar att det finns ett motstånd och att vi är många.

Lämna en kommentar

Filed under Tankar om samhället, Valår, Vardagsbetraktelser

Motreaktioner

Det sägs att vi inte har sett en sådan framväxt av rasistiska, nazistiska och fascistiska partier sedan tiden för andra världskriget i Europa. Återigen utmanas själva grundtankarna i demokratin om allas lika rätt och frihet. Om medbestämmande och deltagande. Mänskliga rättigheter ifrågasätts och relativiseras. Jämlikhet och solidaritet avgränsas och villkoras.

Politiker rör runt i vattnet så dyn gör vikar smutsigt bruna. Högermilis marscherar på gatorna. Attackerar meningsmotståndare för att döda. Vandaliserar skolor, moskéer och synagogor.

Sverige har sin plats i ett europeiskt sammanhang. Bland stöveltrampen från de svartklädda i Ungern, Grekland och Spanien, de Wilders hatiska tal mot islam, Siv Jensens del i den norska regering, finner vi också de mordhot som riktas mot brandmän, sjuksystrar och läkare. I detta Europa köper svenskar flygbiljetter till Ukraina för att kämpa med sina fascistiska bröder. Eko ges åt historien.

I detta samhällsklimat. Inför hoten mot de grundläggande villkoren för demokratins existens, tycks vår offentlighet märkligt valhänt. Valtaktik tystar ner frågan. Nyhetsrapporteringen förminskar och avpolitiserar attackerna på våra rättigheter. På scenen lägger sig tystnaden.

Men det mullrar utanför teaterns dörrar. På vissa debattsidor. I sociala nätverk och i möteslokaler. En attack i Kärrtorp och tiotusentals svarar med en röst, ett solidariskt motstånd visas i dussintals städer. Ett mordförsök i Malmö och tiotusentals samlas på Möllevångstorget, på Medborgarplatsen, i Sundsvall. Och vi rör oss tillsammans. Står upp tillsammans. Visar tillit och lojalitet. I motreaktionen finns det hopp. Jag blir så in i själen glad över den. Den ger oss styrka och motbevisar tankar om en växande cynism. I det breda motståndet ligger framtidstron.

En journalistvän till mig brukar klaga över att sydafrikansk media endast skriver om hur, när och var. Aldrig varför. Alltför stor del av svensk media och alltför många svenska politiker gör samma misstag. När det är den frågan som är den väsentliga. Så att samband och strukturer blir tydliga. Så att svarat kan bli organiserat och medvetet. Tills dess att Europa åter talar om frihet och rättvis. Tills dess att vi här hemma har vunnit vår riksdag och det offentliga samtalet åter

Lämna en kommentar

Filed under Tankar om samhället

Hakkors och ett förskjutet politiskt samtal

Hakkorset är en nästan otänkbar symbol. Ändå väljer några anonyma att inleda 2014 med att spreja ner moskén på söder. Rasismen försvinner aldrig. Den ligger där och väntar på att släppas fri. Hakkorsen sprejas på väggar över stan som tecken i tiden. Nu kryper de fram. Nu har tankar om andras människors mindre värde fått luft under vingarna. Nu flyger dem. En bild dyker upp av en person som förtvivlat slår i luften, ögonen täckta med bindel. Hakkorsen är ett enkelt och rakt ställningstagande i den mening att de allra flesta är överens om deras meningslöshet och farlighet. När vi vandrar inåt från rasismens och fascismens extrema punkter blir det som alltid svårare. Känns mer och mer intolerant och överdrivet att skrika rasist och fascist ju närmre vardagsrasismen vi kommer. Som om någon stör. Ett litet skämt är väl ingenting. Och när vi närmar oss det mer abstrakta, teoretiska och strukturella så ställer sig en hel kör upp och sjunger individens lov och håller frihetens fana högt. Klagar på överdrivna åsikter och kätteriliknande drev.

Låt oss börja med att erkänna att det är svårare i mitten. I det allra mest gråa och vardagliga. Vi har alla mött det. Den där kommentaren i en grupp där vi först försent insett att vi gjordes till åskådare och medlöpare i ett skämt på någon annans bekostnad. Att vi inte tillräckligt snabbt ställde oss upp och sa ifrån. Att vi drog oss för det för att det kändes överdrivet och vi inte ville förstöra stämning och sammanhang. Extremerna är lättare. Vi känner oss trygga för att vi vet att vi har en majoritet med oss. Det är sådant som vi kan ta upp på en middag med bekanta utan rädsla för att någon ska säga emot. Har ni hört?! Nä, fy fan. Sverigedemokraterna har skickligt navigerat in mot mitten. Talar om mänskliga rättigheter och friheter. Vill inte ha hit invandrare, inte bara för att Sveriges skull utan även för deras egen. Vi kan ju inte ta emot fler. Talar om invandringspolitikens och integrationspolitikens misslyckande. Nolltolerans mot rasism är budskapet utåt. När kejsaren säger att han har kläder på sig kan debatten ta fart. Är politiken främlingsfientlig, rasistisk, fascistisk? Hade inte moderaterna ett snarlikt förslag? Röstade man inte tillsammans med socialdemokraterna i skattefrågan? Är inte Jimmi Åkesson skicklig retoriskt och egentligen en välartad ung man? Är han inte ett offer för intolerant rättänkande, för kvävande politisk korrekthet? Diskussionerna svallar tills dess att ingenting egentligen sägs medan den politiska spelplanen redan förskjutits. Medan samtalet redan låter och ser annorlunda ut. Medan vi famlar framför oss med ögonbindeln på. Och det tycks som om anden i flaskan släppts lös. Och mycket mer kan helt plötsligt sägas och göras. Folkvalda kan gå på gatorna med järnrör. Moskéer kan sprejas ner med hakkors. När vi sa att islam och muslimer var ett hot mot den svenska och europeiska kulturen så menade vi ju inte att man skulle gå dit och spreja förstås. Vi menade något mer civiliserat, som att förbjuda slöjor och böneutrop. När vi talade om att begränsa invandringen kraftigt, att dem skulle göra rätt för sig, att de är analfabeter och inte kan något menade vi ju inte att man ska attackera flyktinganläggningar och demonstrationer.

Anden har släppts ut ur flaskan och det är bara vi som kan stänga in den. Som måste våga tala om rasism även när gråzonerna gör det svårt. Som måste förskjuta centrum igen och ta tillbaks scenen och det politiska samtalet. Som måste vinna diskussionen. På gator, torg, med vänner, bekanta, arbetskamrater, inom organisationer, skola och offentlig verksamhet, inom fackförbunden och de politiska partierna. Kärrtorpsandan visar vägen. Vi måste göra det i år så att Sverigedemokraterna åker ut ur riksdagen och frustration och rädsla återigen kan finna mer konstruktiva vägar än som hakkors på en dörr.

Lämna en kommentar

Filed under Migrationspolitik

Mörker och rasism – att komma hem

Min första eftermiddag och morgon i Sverige. Vandrar i mörker. Sitter i soffan och skriver och tror att jag glömt tiden. Att det redan är kväll. När mörkret lägger sig utanför och månen stiger. Men klockan är tre på eftermiddagen. Vaknar vid sju. Klockan ringer men sinnet vill inte följa med. Natten har inte gett vika. Ändå ska kroppen vakna. Mörkret.

Det är fem månader av detta tysta svarta. Sitter vid köksbordet och läser om attackerna i Kärrtorp. Läser om när talmannen inte kommer till Riksdagen vid en prisutdelning. Lyssnar på Timbuktus tal och får en klump i magen. Läser en annons i DN och Wolodarskis svar. Ser på Aktuellts rapportering från Kärrtorp och lyssnar till Säpos analys. Läser om tårtningen mot Jimmie Åkesson. Får veta att det är ett hot mot demokratin. Läser om tårtningen mot kvinnan som tårtade Åkesson. Läser inget om hotet mot demokratin. Läser att SR förbjuder Timbuktus låt för att den är politisk och för att det är valrörelse. Läser att man inte kallar SD för rasister för att man inte vill ge riksdagspartier politiska epitet.

Främlingsfientlighet, rasism och intolerans har skaffat sig en plats i demokratins hjärta och förskjuter sakta den moraliska kompassen. Orden blir viktiga men alla tycks rädda för orden. Dem skiftar betydelse och innehåll. Mörkret och förvirringen sprider sig. Media ömsom kritiserar ömsom värnar och skyddar. Tycks finna det svårt att sätta ner fötterna i yttrandefrihetens öppna landskap. Kompasspilen snurrar allt snabbare och åt olika håll.

Sverige är kallt och mörkt. Känns som min ungdoms nittiotal när det var helt naturligt att vi hade ett gäng rasister i skolan med bombarjacka och ditsydda sverigeflaggor. Att de var ett gäng bland andra i ljushallen. Jag känner mig förvirrad i det här klimatet. Helt plötsligt är det tyst från alla de som hävdar att man inget får säga i Sverige. Att det politiska korrekta har kvävt samtalet. De som hävdar att feminister, antirasister och vänsterextremister spridit sin intoleranta filt över allt och alla. De som skriker så att lungorna går i bitar när kvinnosyn och Islam diskuteras. Om att det finns överordnade moraliska värden här i landet. Om körkort i svenskhet. Tystnad. Mörker.

Det är fortfarande ett antal månader kvar innan natten på allvar ger vika. I väntan på att solen ska återvända och sträcka sig längre och längre in i mörkret ska vi visa att kompassen har en riktning. På söndag är det manifestation i Kärrtorp igen. Ett kollektivt ljus som kan driva undan vinterns skuggor. Vi skapar vår egen vår. Tillsammans.

Lämna en kommentar

Filed under Tankar om samhället