Tag Archives: sverigedemokraterna

Nyvalet handlar om grundläggande värden

FLYKTINGBLOGGEN. Det kommer att hållas nyval i Sverige för första gången på 57 år. Sverigedemokraterna, med beredvillig assistans av allianspartierna, gavs möjlighet att diktera Sveriges politiska öde. Ett nyfascistiskt parti, med rötterna i vit maktrörelsen har getts avgörande inflytande över vår framtid.

De växlade in sina 800 000 röster så fort chansen gavs. Allt på ett kort. De krävde inflytande i demokratins namn. En minoritet på 13 procent. Trots att valet förlorats skulle deras politik beredas plats. En märkligt omvänd logik.

Från att nyss ha bedrivit en valrörelse där man tonat ner sin rasistiska image släpper Sverigedemokraterna nu fram sin politiska själ. Ingen fråga är viktigare än att begränsa invandringen. Det är viktigare än stabilitet i Sveriges riksdag, skatter och a-kassa. Det är själva urkällan och de vill därför att det stundande valet ska bli en folkomröstning om invandringen till Sverige och om svenskhet. Det finns en hel del i vårt europeiska grannskap som pekar på att ett nyval också är taktiskt riktigt för dessa partier. Deras väljare räds inte oordningen, är värderingsmässigt fasta i sin övertygelse och drivs av en oro över ett samhälle i förändring.

Inför budgetomröstningen den 2 december höjdes röster inom båda blocken som pekade på de omedelbara, kortsiktiga vinsterna av att samarbeta med Sverigedemokraterna. Majoritet. Trygghet. Stabilitet. Allt detta i ett förföriskt utbyte mot bara lite hårdare tag och lite högre murar. Lockropen viskar. För allas skull. För pensionärerna. För Sverige. Vi har ju inte råd. Och de kommer helt säkert att höras även fortsättningsvis.

Oavsett om den nyvalsrörelse vi nu går in i till största del kommer att präglas av frågan om stabilitet, regeringsduglighet och ekonomi, eller om invandringens kostnader så har konfliktlinjen redan dragits upp. Mellan blocken, partierna och inom dem.

Det är ett på djupet värderingsmässigt och ideologiskt val. Om rasism och rasistiska rörelsers inflytande. Och dess motsats.

Inlägget ursprungligen publicerat på Flyktinbloggen 20141209.

Lämna en kommentar

Filed under Tankar om samhället, Valår

Blandade känslor är en underdrift

Vi vann. Men förlorade samtidigt. Det gick inte riktigt att vara glad igår. Jag ville det så gärna efter den fantastiska kampanj vi genomfört tillsammans men Sverigedemokraternas framgångar talar direkt till mig och min familj. Det berör mig personligen. Det handlar om mitt barns framtid. Vi bör diskutera förklaringar och möjligt handlingsutrymme och låt oss börja att med klar blick konstatera att ett rasistiskt parti fick 789 112 röster och 49 mandat i riksdagen. De går fram i hela Sverige och i alla åldrar.

Deras grogrund är misstro, rädsla, vidgade klassklyftor, växande ojämlikhet och en generell avsaknad av samhällsvisioner som bär. Alliansprojektet har drivit på denna samhällsutveckling neråt under åtta år. Och vi socialdemokrater har varit idépolitiskt märkligt valhänta när det gäller att möta densamma.

Samtidigt kan vår förklaring val efter val på Sverigedemokraternas framgångar inte ständigt stanna vid att dem kanske är ett rasistiskt parti men deras väljare är det inte. Då missar vi något väsentligt och därmed även möjligheten att aktivt bemöta det. Vi avfärdar inga andra partiers väljare på det sättet. Analysen av Socialdemokratins med- och motgångar har inte som utgångspunkt att stora delar av väljarkåren inte delar vår samhällsanalys och inte egentligen tror på vårt politiska programs föreslagna lösningar. Om vår politiska analys ger för handen att Sverigedemokraternas parti, dess organisation och politiska idéer i grunden är rasistiska så är ju rimligtvis även en stor del av dem som stödjer partiet det. Liksom för andra partier är väl inte alla Sverigedemokraternas väljare övertygade rasister men vad har vi egentligen för skäl att avfärda deras val med med komplexa socioekonomiska argument? Jag menar att det är viktigt för hur vi bemöter deras framgång och bekämpar dem.

Först och främst behöver vi sjösätta reformer som konkret och rent faktiskt förändrar folks vardag i staden och på landsbygden, i syfte att återupprätta välfärdsstaten, minska arbetslösheten, åtgärda ojämlikheten på arbetsmarknaden och kraftigt reducera samhällsklyftorna.

Samtidigt och trots det komplicerade förhandlingsläge som tvingar till kompromisser som vi nu befinner oss i måste Socialdemokratin offensivt våga tro på och vidareutveckla våra visioner om en mer jämlik, rättvis och solidarisk värld fullt ut. Orka formulera en dröm som klarar av att bära ett framtida samhällsbygge och staka ut en väg att samla medborgarna kring. En vision som inkluderar vår tids stora utmaningar och formulera dess svar: miljön, migrationen och jämställdheten. Vi måste orka ta striden om perspektiven och våga lita på att det bär.

Men för att begränsa Sverigedemokraternas framgångar räcker inte bara det, vi måste även utveckla vårt antirasistiska arbete, med stöd av dessa nyformulerade visioner, och idogt kämpa för att trycka tillbaka dessa krafter. Arbetarrörelsen har här en central roll att spela. Det utbildningsarbete och den organisering som påbörjats inom LO måste fortsätta och utvecklas och vi behöver ta tillvara den folkrörelse som återupplivats i samband med denna valrörelse. Låt oss ta tillvara alla de miljontals samtal vi fört och ha dem som en utgångspunkt för att vitalisera partiarbetet och åter komma riktigt nära väljarna. Möta dem i deras oro och argumentera emot rasism och främlingsfientliga antaganden.

Vi vann men det är nu det verkliga arbetet börjar.

 

1 kommentar

Filed under Tankar om samhället, Valår

Partiledardebatter och Sverigedemokraternas tolkningsföreträde

FLYKTINGBLOGGEN: I söndags var det partiledardebatt igen. På var sin sida ställs de upp. Två lag har de reducerats till, regeringen och oppositionen. Med Sverigedemokraterna på oppositionens sida men ändå lite vid sidan av. Som vågmästare har de mycket makt i riksdagen och ges ofta samma roll i dessa debatter. Framförallt får de alla frågor som har att göra med migration.

Rörelsefriheten inom EU ska diskuteras. Fokus är tiggarna på gatorna. Romer från Rumänien. Anna Hedemo och Mats Knutsson vänder sig efter att ha presenterat frågan till Jimmie Åkesson. Vad tänker du när du ser tiggarna? Jimmie Åkessons rasistiska, protektionistiska, osanna och populistiska åsikter tillåts sätta tonen. Alla de andra partiledarna måste förhålla sig till vad han sagt och tyckt i frågan.

Det är uppenbart för alla att detta spelar roll för diskussionen och samtalets karaktär. Sverigedemokraterna utses till uttolkare kring migrationens natur och konsekvenser. När det i själva verket är tvärtom. De skriker högst men de skriker sådant som förvränger sanningen, skapar fantasimonster och spär på förakt och fördomar.

Tolkningsföreträdet. Det är historiens underström och kärnan i varje debatt. Den världsbild som tillåts definiera och sätta ramarna för diskussionen är givetvis avgörande för vilka åsikter som kommer fram och vilken trovärdighet de ges. När Sverigedemokraternas snäva omvärldsanalys sätter tonen blir samtalet också därefter. Förenklat. Osant. Aggressivt.

Varför gör SVT så? Är det av ängslighet, för att inte på något sätt riskera att anklagas för partiskhet eller osynliggörande? Kanske är man aningslös. Mp får frågorna om miljön och klimatet. Rasisterna frågan om migration och EU:s rörlighet. Fp första ordet om skolan och M ges tillfälle att ge sin syn på ekonomin. Mycket talar dock för att SVT gör det för debattens skull. Man vill se känslor, helst raseri. Som hetsare av hundar och tuppar. Någon ska provoceras att säga något klumpigt och oförsiktigt. Så skapas spänning och nyheter. Och så förminskas också debatten och tanken. Så spelar SVT Sverigedemokraterna i händerna och bereder dem oförtjänt med utrymme.

Det spelar även roll för samhällsklimatet i stort. Det som just nu hårdnar och kallnar. Det är sorgligt att public service ambitioner inte är större. Det är också farligt.

Ursprungligen publicerat på Flyktingbloggen 20140507.

Lämna en kommentar

Filed under Migrationspolitik, Tankar om samhället, Valår

Bara en låt

Nu har JK slagit fast att det inte fanns ett uttalat hot om våld i Timbuktus låt Svarta liljor. Det inleds ingen förundersökning. Det fanns ju ingen annan möjlighet givetvis. Men historien om den låt som fick vår talman att lämna sin arbetsplats när ett anti-rasistiskt pris skulle delas ut visar hur skevt samtalet har blivit. Jag följde diskussionen först på håll. Såg talet på en länk på nätet. Tänkte att det var ett fint och starkt tal som också lämnade efter sig en olustkänsla. Det är ovärdigt att ett sådant tal måste hållas. Att känslan finns där. Diskussionen som sedan följde saknar ännu mer värdighet. Återigen tilläts Sverigedemokraterna ikläda sig offerskrud. Kliva upp på scenen och beklaga sig, slå sig för pannan i ett: ”så går det när vi talar om sanningen!”. Sveriges Radio bestämmer sig för att inte spela låten. Det är ett samtal i vilket vi jagar vår egen svans. Runt, runt. När den som säger att människor är olika. Som gör skillnad och pekar ut. Som grundar sina övertygelser i rasism och rädsla. När de är offer och de som säger ifrån, som sjunger och dansar, som skriver en låttext utpekas som förövare. Då är något skevt. Ur led är då tiden. Då måste fler ställa sig upp. Så att samtalet vrids rätt igen. Så att tiden kommer ikapp. Så att det falska offret avslöjas som den förövare han är.

Lämna en kommentar

Filed under Tankar om samhället

Hakkors och ett förskjutet politiskt samtal

Hakkorset är en nästan otänkbar symbol. Ändå väljer några anonyma att inleda 2014 med att spreja ner moskén på söder. Rasismen försvinner aldrig. Den ligger där och väntar på att släppas fri. Hakkorsen sprejas på väggar över stan som tecken i tiden. Nu kryper de fram. Nu har tankar om andras människors mindre värde fått luft under vingarna. Nu flyger dem. En bild dyker upp av en person som förtvivlat slår i luften, ögonen täckta med bindel. Hakkorsen är ett enkelt och rakt ställningstagande i den mening att de allra flesta är överens om deras meningslöshet och farlighet. När vi vandrar inåt från rasismens och fascismens extrema punkter blir det som alltid svårare. Känns mer och mer intolerant och överdrivet att skrika rasist och fascist ju närmre vardagsrasismen vi kommer. Som om någon stör. Ett litet skämt är väl ingenting. Och när vi närmar oss det mer abstrakta, teoretiska och strukturella så ställer sig en hel kör upp och sjunger individens lov och håller frihetens fana högt. Klagar på överdrivna åsikter och kätteriliknande drev.

Låt oss börja med att erkänna att det är svårare i mitten. I det allra mest gråa och vardagliga. Vi har alla mött det. Den där kommentaren i en grupp där vi först försent insett att vi gjordes till åskådare och medlöpare i ett skämt på någon annans bekostnad. Att vi inte tillräckligt snabbt ställde oss upp och sa ifrån. Att vi drog oss för det för att det kändes överdrivet och vi inte ville förstöra stämning och sammanhang. Extremerna är lättare. Vi känner oss trygga för att vi vet att vi har en majoritet med oss. Det är sådant som vi kan ta upp på en middag med bekanta utan rädsla för att någon ska säga emot. Har ni hört?! Nä, fy fan. Sverigedemokraterna har skickligt navigerat in mot mitten. Talar om mänskliga rättigheter och friheter. Vill inte ha hit invandrare, inte bara för att Sveriges skull utan även för deras egen. Vi kan ju inte ta emot fler. Talar om invandringspolitikens och integrationspolitikens misslyckande. Nolltolerans mot rasism är budskapet utåt. När kejsaren säger att han har kläder på sig kan debatten ta fart. Är politiken främlingsfientlig, rasistisk, fascistisk? Hade inte moderaterna ett snarlikt förslag? Röstade man inte tillsammans med socialdemokraterna i skattefrågan? Är inte Jimmi Åkesson skicklig retoriskt och egentligen en välartad ung man? Är han inte ett offer för intolerant rättänkande, för kvävande politisk korrekthet? Diskussionerna svallar tills dess att ingenting egentligen sägs medan den politiska spelplanen redan förskjutits. Medan samtalet redan låter och ser annorlunda ut. Medan vi famlar framför oss med ögonbindeln på. Och det tycks som om anden i flaskan släppts lös. Och mycket mer kan helt plötsligt sägas och göras. Folkvalda kan gå på gatorna med järnrör. Moskéer kan sprejas ner med hakkors. När vi sa att islam och muslimer var ett hot mot den svenska och europeiska kulturen så menade vi ju inte att man skulle gå dit och spreja förstås. Vi menade något mer civiliserat, som att förbjuda slöjor och böneutrop. När vi talade om att begränsa invandringen kraftigt, att dem skulle göra rätt för sig, att de är analfabeter och inte kan något menade vi ju inte att man ska attackera flyktinganläggningar och demonstrationer.

Anden har släppts ut ur flaskan och det är bara vi som kan stänga in den. Som måste våga tala om rasism även när gråzonerna gör det svårt. Som måste förskjuta centrum igen och ta tillbaks scenen och det politiska samtalet. Som måste vinna diskussionen. På gator, torg, med vänner, bekanta, arbetskamrater, inom organisationer, skola och offentlig verksamhet, inom fackförbunden och de politiska partierna. Kärrtorpsandan visar vägen. Vi måste göra det i år så att Sverigedemokraterna åker ut ur riksdagen och frustration och rädsla återigen kan finna mer konstruktiva vägar än som hakkors på en dörr.

Lämna en kommentar

Filed under Migrationspolitik