Etikettarkiv: Sydafrika

Valanalys Sydafrika

DAGENS ARENA: Svagare allianser på en ny spelplan förändrar förutsättningarna för ANC i Sydafrika. Det kommer i längden att vara bra för landet. 

I onsdags gick det demokratiska Sydafrika till val för femte gången. Med i princip alla röster räknade står det klart att ANC sitter tryggt kvar vid makten även denna gång, med över sextio procent av rösterna. Många har trott att stödet skulle minska mer kännbart i detta val. Men varken utmanarna från vänster, höger eller förstagångsväljarnas historielöshet rubbade partiets ställning.

I rapporteringen här hemma framstår Sydafrika ibland som ett land på väg mot diktatur. En kokande kittel som riskerar att explodera. I toppen styr ett allt mer maktfullkomligt och korrupt ANC som svikit sina ideal och sitt folk. Att så stor andel av befolkningen ändå väljer att lägga sin röst på ANC blir utifrån ett sådant perspektiv oförståeligt.

För det första behöver vi slå fast att ANC är mer än sitt toppskikt. Större än president Jacob Zuma och hans skrytbygge till privatbostad, Nkandla.

Landets problem ska inte sopas under mattan eller förminskas. Låt oss vara tydliga med att Sydafrika står inför gigantiska utmaningar. Ojämlikheten ökar. Närmare hälften av befolkningen är arbetslös och lever i fattigdom. Utbildningsnivån är katastrofalt låg. Våldet, speciellt mot kvinnor, är utbrett och brutalt. Korruptionen finns på alla nivåer och i alla sektorer. Det råder stor brist i tillgången på social service och infrastruktur. En hiv- och aidsepidemi tvingar landets sjukvård på knä.

Det finns dock mycket som talar för att Sydafrikas utmaningar är just landets och inte partiets.

ANC:s historiska roll lyfts ofta fram som den avgörande framgångsfaktorn. Det är sant att Sydafrika än så länge är lojalt med den politiska rörelse som representerar frigörelsen från rasförtryckets apartheid. Men en viktigare förklaring till ANC:s valframgångar sedan 1994 är att man inte har stått passiv inför dessa svårigheter. Tvärtom baserar man hela sitt förtroendekapital på att aktivt vårda sin historiska roll. Valkampanjen byggde på detta budskap.

Varje regering sedan 1994 har lagt en mycket stor andel av statsbudgeten på olika former av sociala program och socialt stöd. Utan dessa investeringar hade fattigdomen varit än värre. Över tre miljoner hus har byggts och distribuerats till fattiga familjer. Tillgången till el och vatten som subventioneras för de fattigaste och har mångfaldigats. Antalet elever inom utbildningens alla nivåer har ökat dramatiskt. Den svarta medelklassen har fördubblats. Man har byggt upp världens största sjukvårdsprogram för att hantera världens högsta antal hivpositiva.

Det är politiska reformer som känns och syns för miljontals fattiga och marginaliserade familjer.

ANC förlorade som förväntat inte detta val. Och sitter troligtvis säkert även efter nästa. Men valrörelsen och debatten var annorlunda den här gången. Det historiska minnet bleknar sakta och ANC:s kampanjslogan kan inte för all framtid vara ”lita på oss!”. Om inte samhällsutvecklingen radikalt förbättras i närtid kommer partiet att få svårt att upprätthålla bilden som garant för frihet och jämlikhet.

Oppositionen växer och blir mer välorganiserad. Den utmanar på områden som tidigare var klassisk ANC-mark. Democratic Alliance (DA) gick framåt med nästan fem procentenheter. De nybildade partiet Economic Freedom Fighters blev tredje största parti med över sex procent.

Mer betydelsefullt ändå är kanske kritiken som växer inifrån. Fackföreningsrörelsen, ANC:s viktigaste allierade, står splittrad i sitt stöd. Den trepartsallians som styrt Sydafrika sedan 1994 är hotad. Sammanfaller dessa olika processer med varandra kan förändringen komma snabbt. ANC backar i fem av nio provinser och fortsätter att gå bakåt i Västra Kap som redan förlorats till DA.

Den sydafrikanska politiken har förändrats efter Nelson Mandelas bortgång. Spelplanen är större. Reglerna inte lika givna. Allianserna inte lika starka. Tillståndet i någon mening mer normaliserat. Det är en naturlig politisk process och i längden bra för Sydafrika.

Ursprungligen publicerad i Dagens Arena 20140509.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Från Sydafrika, Tankar om samhället

Är makten verkligen omvänd i Sydafrika?

Igår kunde man läsa om Louis, Diane och deras lilla familj i en vit kåkstad i Aftonbladet. De lever i ett träskjul under fattigdom. De har svårt att klara sig varje månad om det inte vore för donationer från frivillig organisationer. De är ett nytt fenomen i Sydafrika. Fattiga vita. På så sätt har det också nyhetsvärde. Men tonen i artikeln är provocerande och det är svårt att tolka Wolgang Hanssons ärende som annat än sensationssökande.

Det hade till att börja med varit på sin plats att ge artikeln en korrekt inramning. Att påtala och beskriva den rasistiska och strukturella underordning som fortfarande råder i Sydafrika. De verkliga följderna av Apartheids arv. Omkring 25 miljoner människor eller hälften av Sydafrikas befolkning lever i fattigdom. Den nästan lika stora andel som är arbetslösa. De miljontals människor som lever i Sydafrikas kåkstäder. Våldets utbredning. Utbildningens, sjukvårdens och den samhälleliga servicens brister och djupa ojämlikhet. Medellivslängd. Vad gäller alla dessa områden och människor så gör sig Apartheid fortfarande gällande. En absolut majoritet av ojämlikhetens offer är svarta.  Framförallt på landsbygden i de tidigare bantustaterna.

Den politiska makten i Sydafrika har bytt händer sedan demokratin vanns men den ekonomiska makten är i stort sätt orörd. Framväxten av en svart medelklass går långsamt. Sydafrika är ett av världens mest ojämlika länder och skiljelinjen går fortfarande i huvudsak mellan svarta och vita. Det finns en otrolig mängd statistik som belägger detta.

Det är givetvis en intresseväckande och kittlande vinkel. Landet som ställdes på ända. Rasismen som bytt skepnad. Svarta rika i lyxiga bilar. Vita kåkstäder. Svarta förmän och chefer som sparkar maktlösa vita. Fattigdom är givetvis också alltid oerhört sorgligt oavsett vem det drabbar. Men att som Wolfgang Hansson med undanhållande av information och ledande frågor låta påskina att Sydafrika är ett land som vänts ut och in är ohederligt och tendentiöst. Det är att låta verkligheten träda tillbaka för en smaskig rubrik ”Makten är svart – och misären vit”.

 

Lämna en kommentar

Under Från Sydafrika, Tankar om samhället

Nkandla – ett sagoslott för de mäktiga

Kostnaden för president Zumas hem i provinsen KwaZulu Natal uppgår till närmre en kvarts miljard rand. Det är en ofattbar summa i ett land där mer än hälften av befolkningen lever på mindre än 500 kronor i månaden. Men som så ofta i Sydafrika handlar debatten inte längre om sakfrågan

Detta gigantiska bostadsområde innehåller flera bostadshus. Det är fyllt av allehanda bekvämligheter, säkerhetslösningar, sjukhus, helikopterplatta, affärer. Utanför dess murar finns ingenting.

Det är hans privata hem. Alltså inte investeringar som görs för ämbetets skull utan för Jacob Zuma själv när han drar sig tillbaka. I Sydafrika faller du under statens beskydd som tidigare president under resterande delen av ditt liv. De tre presidenter som hittills omfamnats av detta har därför även de fått se sina hem säkerhetsuppgraderas. Men till en bråkdel av priset.

Justitieombudsmannen Thuli Madonsela släppte nyligen sin granskning av bygget. Inga direkta lagbrott står att finna. Presidenten har däremot misslyckats i sitt uppdrag att skydda det allmännas intresse slår hon fast. ANC väljer då att gå till attack. Till skydd för sin ledare och president. Misskrediterar Madonsela. Försöker politisera debatten. Hävdar att en del av kritiken har rasistiska undertoner. Menar att uppgraderingen är rimlig och försvarbar. Att det inte legat i presidentens händer. Famlar aggressivt.

Men det centrala i historien. Det osmakliga i att rättfärdiga den enskildes rätt i ett land med så gigantiska utmaningar. Om detta säger man ingenting. Man tror sig kunna försvara detta slöseri och samtidigt stå med näven knuten i luften och tala om arbetarnas rättigheter, de fattigas frihet och ojämlikhetens gissel.

Det är som ett historiskt tema. Ledare som släpper taget om verkligheten så pass att de tror sig äga rätt till statens och det offentligas medel. Att de skatter som samlas in på något sätt tillhör dessa representanter, detta ledarskikt. Beroende på hur den sittande regeringen hanterar den pågående krisen så riskerar president Zuma nu att sälla sig till en samling mindre trevliga exempel på detta.

Genom historien har en sådan attityd tagit den groteska formen av strålande palats, delar av städer har raserats för att ge plats åt tiotusentals rum, statskassor har öppnats för privata semestrar, förgyllda inredningar, bilsamlingar och shopping. Ett fartyg på en tomt.

Förkärleken för självförhärligande framkommer kanske som allra tydligast i dessa byggnadsverk och de inredningar som dessa ledare låter bygga åt sig själva och sina familjer.

I demokratins tidevarv har det också påfallande ofta föregått deras fall.

 

Lämna en kommentar

Under Från Sydafrika, Tankar om samhället

Vinter på Balkan. Sommar i södra Afrika

Omkring mig ett bergigt vinterlandskap. Bergstoppar som klätts i vitt silver. Betongkroppar av hus som påbörjats men inte avslutats. Hus som ingen rört på tjugo år. En gammal kvinna i mörkret, i blåsten längs med vägen med en stor packe ved på ryggen. En gränsövergång i bergen till ett land som inte fullt ut erkänts.

Det var länge sedan jag var införstådd med och läste berättelserna om kriget på Balkan. Årtiondet då Europa åter stod i brand. Det är år och skeenden som känns avlägsna. Som om det skedde i en annan tid. Mitrovica. Srebrenica. Sarajevo. Prishtina. Novisad. Mostar. Republika Srpska. Nato. Kfor. Tudman. Karadzic. Mladic. Milosevic. Krajina. KLA. UCK. Namn flyger förbi från den tid då lågorna stod som högst. När bomber föll. När Sarajevo belägrades. Från de år som sedan följde när tribunaler inrättades. När jakter pågick i medias strålkastarljus och dess sken spred sig till samtal på en bar även i Stockholm.

Nu har jag glömt mycket märker jag och skäms därför inför de vänner och partners jag möter. Känner mig ignorant och obildad som inte minns mer. Som inte läst mer. Som inte förstått mer. Samtidigt inser jag för varje enskilt samtal att jag inte förstod speciellt mycket ens då. I de samtalen var jag yngre. Det känns som ett liv sedan. Tio, femton, tjugo år. Jag minns att jag hade mycket åsikter. Om Nato. Om inblandningen. Om Carl Bildts roll och USA. Jag tyckte mycket men visste väldigt lite.

Jag breder ut en karta på min säng i ett märkligt hotellrum i Kukes. Det blåser hårt. Fönstren skallrar. Handduken i badrummet luktar rök och tvättmedel. Namnen och gränserna. Kosovo är inte med på min karta. En landgräns som en kartritare fortfarande inte vill dra. Men jag ska dit med bil och passera denna gräns. Dåtid som är samtid och nutid. Krig som blivit till misstänksamhet. Oavslutade samtal. Ofärdiga processer. Outtalade hot och ouppklarade konflikter. I Prizren går Kfor soldater från hela världen fortfarande på gatan i byn. Rumänska flaggan på en axel. Den grekiska. Den tyska. Utanför den ortodoxa kyrkan tog en ung soldat från Grekland ett foto på mig. Jag pratar med min kollega om de kommande valen i Kosovo.

Det är vinter här i bergen i Kosovo. Sju minus och kylan tar tag i benen. Det är sommar i Sydafrika och värmen tvingar av kläderna på mina vänner och väcker myggorna i kloakerna nära vår gamla lägenhet. Jag försöker skapa en känslomässig och erfarenhetsmässig bro mellan Sydafrika och Albanien, Kosovo och Serbien. För att förstå var jag är och skapa ett sammanhang.

Utmaningarna för ett ungt system. Om tiden som krävs för att vänja sig vid det nya. Tiden det tar för systemet att förändra dem som är tänkta att delta. Nittiotalets mitt. Den nyvunna demokratin delar man. Svårigheterna som kommer med den. Hur man gör. Vad man gör. Hur man respekterar och vågar lita på ett system. Hur systemet ska förtjäna den respekten när det är dysfunktionellt, orättvist många gånger och upprörande ineffektivt.

När folk inte talar med varandra. Där etnicitet och ras drar gränser. För statliga investeringar. För relationer. Mellan kvarter. Frustrationen som löftet bär med sig delar man. När drömmar brister. Eller får en chans att förverkligas men förångas.

Lämna en kommentar

Under Balkan

Bildts många ansikten

Igår dog Ariel Sharon. Han har legat i koma sedan 2006. En central gestalt i Israels korta historia. Som nationens försvarare under sjudagars kriget. Som aggressiv befälhavare vid invasionen av Libanon. Som ytterst ansvarig för massakrerna i Sabra och Shatila. Hans provokativa besök på Temple Mount 2000 inledde den andra intifadan och innebar ett definitivt slut på Osloprocessen och 1993 års fredsagenda. En varm förespråkare av den israeliska ockupationen av Västbanken och dess expansion. Samtidigt i ett oväntat drag beordrade han reträtten från Gaza. För Carl Bildt var han en stor statsman, en briljant militärstrateg och en fredsvisionär. I liknande termer beskrev han för några veckor sedan Nelson Mandela.

Då Nelson Mandela gick bort skrev Carl Bildt om sina personliga minnen i en kortare hyllningstext. Till mannen som han och hans parti tidigare beskrivit som en simpel terrorist. Han skriver: ”Att strida för det som är rätt och riktigt är ädelt och viktigt. Men det som är verkligt svårt är att också kunna bygga broar, försonas och gå vidare in i en gemensam framtid”. Han sade sig vara imponerad och tacksam mot Nelson Mandela för det Sydafrika han lämnade efter sig.

Två historiska personer. Två liv och värv. Två män som förändrade sina båda länders historiska bana. Men på två skilda och motstridiga sätt. Ariel Sharon gjorde det genom nyckfullhet, maktfullkomlighet, våld och splittring av sitt land, en fördjupning och förbittring av skillnaderna mellan israeler och palestinier och under vilkens ledarskap rädslan fördjupades och spred sig. Nidbilder cementerades. Han var en strategi- och maktspelare som ofta bytte fot och allianser. Nelson Mandela gjorde det genom att förkroppsliga idén om en möjlig gemensam framtid. Om det bästa i våra mänskliga ambitioner. Genom att sjösätta en demokrati för alla dess medborgare med långtgående fri- och rättigheter. Genom att upphäva etniska enklaver och förtryckande gränser. Han byggde fred utan att lämna någon utanför. Under hans ledning klarade man balansakten mellan minoritetens rädsla och majoritetens förhoppningar.

Nelson Mandela och Ariel Sharon skilde sig åt så mycket som två ledare kan skilja sig åt. Dem stod för motsatta värden och syn på hur freden byggs och friheten vinns. Dem drömde olika drömmar om rättvisa och jämlikhet. De två samhällen som dem lämnar efter sig befinner sig mycket långt ifrån varandra men i linje med deras visioner. Israel söndertrasat av våldsam konflikt, höga murar och utan drömmar om en gemensam framtid. Sydfrika med en av världens mest progressiva konstitutioner närt av visionen om en möjlig regnbågsnation. Mandela förknippas med ord som rättvisa, frihet och försoning. Sharon med ord som slug, hänsynslös och strategisk.

När vår utrikesminister nu uttrycker beundran för dem båda som statsmän och som fredsbyggare inställer sig frågan. Vad tycker du egentligen Carl Bildt? Vad tycker Sveriges regering?

Lämna en kommentar

Under Från Sydafrika, Tankar om samhället

Ett år och sju månader och fem resor tur och retur Sverige – ändhållplats

Allting är okänt innan avresan så fantasin och teorierna som följer är det enda du har att hålla dig till. En tanke dominerar. Jag står på avsatsen till en tid som kommer att prägla och följa mig resten av livet. Det kanske inte alltid blir livsavgörande. Men möjligheten finns där på gott och ont. Osäkerheten är en stor del av själva njutningen. Hur kommer det vara? Kommer jag att trivas? Vad kommer vi att göra och få uppleva? Inga omedelbara svar finns så fantasin drivs framåt, uppåt. Det var så innan vi reste ner för första gången i april för snart två år sedan. Samma tankar återvänder även nu när jag precis kommit hem. På väg tillbaka. Återigen ersätts en vardag på en plats och det som blivit mitt livs rutiner. Framför mig ligger okända erfarenheter och platser. Ett kommande liv i ett nytt om även välbekant land lagt i mörker.

Efter drygt ett och ett halvt år är vi på väg tillbaka till Sverige. Sydafrika har gett mig så mycket. Mer än vad jag trodde när fantasin verkligen tog fart. Som så ofta är jag på ett sätt en annan när jag sitter här i soffan. Som tydligast när klivet tas över en kontinent och mellan två världar. Det har öppnat mina ögon för ett land och en region med en rik, smärtsam och fantastisk historia. Det har tagit mig till platser av otrolig skönhet och visat mig sidor av mig själv som jag inte kände. Det har lämnat mig rikare och med nya insikter. Ödmjuk inför min plats i världen. Fördjupat min vilja till förändring och jämlikhet. Tydliggjort skiljelinjer och orättvisor. Landade i morse. Från sommar till vinter. Till julafton, vänner och familj. Till mörkret men i relationers värme.

En av de mest grundläggande erfarenheterna har att göra med hudfärg. Med den sociala konstruktion som baseras på förutfattade meningar, klasstillhörighet och underordning. Låt mig resonera lite kring ras. Det krävdes ett land besatt av och strukturerat efter detta begrepp för att jag skulle se min egen vithet. Jag ville det inte först. Jag motstod det. Avfärdade det. Till sist förstod jag något nytt. I Sydafrika är jag helt naturligt vit med alla de historiska och nutida betydelser som knyts till denna egenskap. Där går det inte att värja sig. Där kan du inte låta bli att reflektera över den position i samhället som hör till din hudfärg. Till din ras. I Sydafrika blev Sirin till sin egen förvåning för första gången också vit. Inte invandrare. Inte blatte. Inte utlänning. Inte en andra generation. Vit, precis som jag. Vithet och de begrepp som kopplas till det: det vackra, det inflytelserika, det givna och det besuttna. De som fortfarande har en särställning. Som äger företag, mark, kapital och positioner. Som är utgångspunkten. En överhöghet och underordning som inpräntats så hårt att det inte är ovanligt att svarta, färgade och indiska sydafrikaner, djupt besvikna på vad de upplever som utebliven utveckling, längtar tillbaka till vitt styre. Till den rasism som inte tillerkände dem medborgarskap och mänskligt värde.

–         Om bara de vita återigen kunde ta över, säger min vän taxichauffören, vi är inte skapta för att styra kan jag tala om för dig. Vi bara förstör.

Omedveten om att han säger samma sak som boerförbundets representanter gör på sina utbildningar för ariska sydafrikaner i kampen för en fri republik. Det finns en inpräntad idé om vithetens skönhet. Det tog min unge, svarte vän större delen av sitt tjugotvååriga liv att göra upp med den föreställningen. Det gjorde ont. Kollegorna på polishuset drömmer fortfarande om den vita prinsen. Min vän i huset får något saligt i blicken när en vit man kommer in på en bar egentligen oavsett hur han ser ut. Motreaktionen finns förstås också. Steve Bikos arv och tanke. Se att du är svart. Förstå att du är svart och vad det gör med dig. Se dig själv och bli fri. Ibland slår det över. En bekant i huset som mitt i en mening en kväll säger att jag är ett undantag, att han normalt sätt inte talar med vita.

–         Jag gillar dem inte.

Sydafrika har lärt mig om hudfärgens betydelse, om ursprung och tillhörande värderingar. Givetvis inte som något absolut. Men som en faktor i vår värld som jag tidigare inte ville erkänna på grund av dess omänsklighet. Men om vi inte ser omänskligheten hur slåss vi dån? Ras är inte endast ett biologiskt begrepp tomt på innehåll. Det är en levd verklighet. Ett liv. Ett tillstånd. En plats. Det här landet har hjälpt mig att se mig själv tydligare. Framstå med skarpare konturer och jag vill tro att jag därigenom blivit något friare.

Sydafrika har lärt mig om våld, rädsla och kriminalitet. Det är detta lands absoluta samtalsämne. Det som förr eller senare alltid kommer upp. Det som diskuteras flitigare än andra ämnen. Historier som utbyts. Rädsla som odlas och får fäste. Murar som byggs. Stängsel som sätts upp. Våldet är en naturlig del av vardagen och samhället. Ingen går fri, hur högt du än bygger dina skyddande murar och hur isolerat du än vill leva. Hur långt kan du egentligen gå innan samhället bryts itu och du inte lever i ditt land längre utan som fånge i ditt hem och i dig själv? Samtidigt genom Sirins arbete öppnades dörrarna till vardagens skuggsidor. Till de platser dit få ges tillträde. Till våldets kärna och dess brutalaste ansikte. Tillsammans har vi försökt förstå och suttit tysta i stilla förskräckelse. Fattigdomen och våldet går hand i hand. De är oskiljaktiga och sammanflätade. Sydafrika har lärt mig om misstro och dess destruktiva kraft. Hur det trasar sönder det sköra sociala kontrakt som utgör ett samhälle. Hur det slår undan benen för ansträngningar till förbättringar och hur det är den grundläggande och avgörande byggstenen för en gemensam framtid.

I Sydafrika har jag bott mitt i och alldeles intill ojämlikhet och fattigdom. Aldrig förr har den varit min granne. Aldrig tidigare har min vardag utgjorts av världssystemets ojämlika fördelning. Jag har aldrig förr varit överklass.

Det finns samtidigt så mycket kraft och styrka i Sydafrika, så mycket vilja till förändring och utveckling. Det är fyllt av en stor mängd skratt, dans, sång, skämt och framåtanda. Tilltro och framtidshopp samsas med förtvivlan och uppgivenhet.

Maboneng, det område där vi haft vår lägenhet har gjort starkt intryck på mig. Väckt många tankar om urbanisering, restaurering och återväxt. Det är första gången som jag bott på en plats som bär på den där känslan av ständig förändring och att vi var med när det började. När Johannesburgs centrum började sitt återtåg. Mitt ibland en grupp människor som ville samma sak, sökte samma sak. En passiv känsla av en gemensam uppgift.

Sydafrika har visat mig naturen. Har släppt in mig i djurens fantasivärld och till jordens förunderliga skönhet. Det allra vackraste och underskönaste landskap finns här. De sista lämningarna av en forntid fylld av eggande tankar på lejon, leoparder och elefanthjordar finns här. Som att vara mitt i Jurassic Park och allt det som bara funnits på film helt plötsligt står framför en. Sliter en gnu i stycken. Den fågelskådeliknande jakten på ytterligare ett djur. Känslan av eufori och utvaldhet när de dyker upp i gräset. Vi upptäckte också havet här. Att det finns en hel värld under den spegelblanka eller upprorsliknande ytan. En otrolig och osannolik plats. Fylld av färgglada, märkliga och nyfikna varelser helt olika allting annat. Hajar, rockor, muränor, små guppies och gigantiska fiskar, delfiner och stim som reser sig som färgglada torn mot himlen. Korallrevens känsliga natur och dess av skuggspel fyllda grottor. Jag var tydligen tvungen att åka till andra sidan jorden för att vakna och se, på riktigt se, jordens skönhet och dess bräcklighet.

Sydafrika har gett mig nya vänner och ett nytt hem på andra sidan jorden. Dess stadssiluett ger mig en känsla av att komma hem. Av trygghet.

I Sydafrika har jag lärt mig att äta kyckling och kycklingben. Här har jag tack vare goda vänner lärt mig att verkligen uppskatta oliver och olivolja.

Jag har upptäckt hur mycket jag tycker om att bo någon annanstans än i Sverige och den möjlighet det erbjuder att se på mig själv, på mitt liv, på mitt hem och min tillvaro på ett nytt sätt. Från andra sidan jorden framträder ting i ett annat ljus. Vissa sidor av dig själv blir tydligare och ges större betydelse. Livet går både fortare och långsammare på samma gång. Det fylls med så otroligt mycket innehåll.

Slutligen erbjuder vistelsen utomlands ett litet fönster till exilens omständigheter. Detta för mig så fascinerande tillstånd. Denna sorgfyllda, lösryckta, splittrade och uppspolade tillvaro. Som präglar min närmsta familj och som definierat min älskades liv. En tillvaro som kommer lite närmre och ger sig försiktigt tillkänna i små avsnitt och korta stycken. Dörren åker upp på glänt. Av att stå lite bredvid och lite utanför. Att känna sig hemma och lycklig och samtidigt vara så nära saknaden och därmed olyckan. Med en fot på en uteservering i centrala Johannesburg och en i ett kök i Stockholm. För mig har det blivit tydligt att det inte bara är mina vänner och min familj som gör mitt liv i Sverige till vad det är, utan att jag även saknar staden och landet när jag inte är här i längre perioder.

Jag kommer sakna värmen och solen. Människorna och platserna vi har besökt. Jag kommer att sakna vårt bostadsområde och vår lägenhet. Jag kommer att sakna sydafrikansk politik och debatt och samtalen med min kollega. Jag kommer att sakna den här tiden som inte kommer igen. Som ingen period någonsin kommer igen.

Lämna en kommentar

Under Från Sydafrika

Nelson Mandela är död

Igår gick han så till sist bort. Nelson Rolihlahla Madiba ”Tata” Mandela har lämnat Qunu, Östra Kapprovinsen, Houghton, Johannesburg, Gauteng, Sydafrika och världen. Fem dagar efter premiären på filmen om hans liv. Världen har hållit andan i snart ett halvår och nu kan allting ta fart. Min kollega Thoko ringde och väckte mig 05:30. Hennes röst lugn och samlad på andra sidan. ”Mandela har dött”. Innan jag ser hjulen börjar snurra. Innan jag tar del av sorgen och respekten som kablas ut över världen. Innan statsbegravningen som kommer hållas, dignitärer som flygs in och vallfärden börjar. Innan alla hyllningstexter om hans betydelse och de påföljande kritiska analyserna om Madibas verkliga arv och betydelse, om hans ikonstatus vara eller inte vara. Innan jag läser några av alla de hundratusentals krönikör och dödsrunor som redan skrivits och som igår kväll publicerades. Så vill jag vid mitt köksbord, i min lägenhet i Johannesburg, ensam innan solen helt gått upp, sitta ett ögonblick och fundera över Mandelas storhet.

I söndags såg jag filmen baserad på självbiografin om Mandelas liv. Det slog mig då, kanske tydligare än tidigare, hur svårt jag hade att relatera till hans val och ställningstaganden. Hur svårt det är att förlåta. Winnie Mandela hade hatet att gå på. Hon valde det som drivkraft och styrka. Där fanns ingen förlåtelse och försoning och henne har jag lätt att identifiera mig med. Det uppgivna och förbittrade, rättmätiga och blinda raseriet som vänder sig mot en orättvisa så djup att avgrunden framstår som oöverbryggbar. Mot detta Mandelas blick som lyftes mot andra sidan. Som bestämde sig för och insåg att det i kriget bara fanns förlorare. Att hatet äter upp dig och gör dig mindre, inte större. Kanske hjälpte fängelsetidens isolering honom att lyfta blicken? Kanske ålderdomen och den trygga visdom som ibland kommer med den? Kanske de tusentals timmar av samtal som fördes med alla kamrater i fängelset och utanför och vissheten om att det fanns stöd där det ibland bara tycktes finnas motstånd som kom med dem? Troligtvis en kombination av alla tre och andra inre styrkor som var helt hans egna. Mandela lyckades bära budskapet om försoning hela vägen. På dess grund bygga en demokratisk stat. Svåra och stora stunder kräver stora ledare och ännu större visioner. Nelson Mandela var den ledaren och bar på en sådan dröm. Jag känner djup respekt, beundran och förundran inför liknande stordåd och sådana personer. Mandelas gärning skrivs det sånger om. Vår tid behöver sådana hjältar. Vi behöver stora visioner. Vi behöver sådana förebilder så att nya ledare och rörelser större än dem själva kan finna grogrund och kraft.

1 kommentar

Under Från Sydafrika