I debatten om migration tappas det grundläggande ofta bort. Människor flyr från krig, konflikt och utarmning. Människor lämnar sina hem i desperation. Söker sig ett nytt liv. Från Irak, Syrien, Afghanistan, Sudan och Somalia. Det är, om inte en naturkraft, så nästan.Flykten stannar inte upp vid tal om reglerad invandring, FRONTEX eller återvändandeavtal. Dublin hejdar inte någon. Inte heller stängslen i Ceuta, gatorna i Rom eller förvaret i Märsta.
Det är nämligen inte migrantens närvaro, den andres idealtyp, som kostar i egentlig mening. Den verkliga kostnaden ligger i priset vi betalar när vi stänger någon ute, sätter dem på ett plan, tvingar dem in i papperslöshet och samhällets skuggor. Det är i dessa mänskliga öden som samhällskostnaden ligger och vårt värde som demokrati definieras.
De mänskliga rättigheterna relativiseras i mötet med migranten. De nagelfars för att hitta möjliga vägar runtom och förbi. Vi har rättigheter. Dom har kanske det.
Men samtalet om migration kan inte skiljas från en djupare insikt om de mänskliga rättigheternas universalitet, odelbarhet och okränkbarhet. De mänskliga rättigheterna ifrågasätter nämligen enskilda staters suveräna rätt över sitt territorium. De låter vissheten om människors lika värde väga tyngre än nationella regelverk.
När debatten om migration hela tiden slår över i narcissism, nationalism och budgetplanering, i tal om systemkollaps och väljarundersökningar är det viktigt att komma ihåg två saker; människor kommer alltid att fly för att rädda sig undan förföljelse, för att säkerställa sina grundläggande behov och söka sig en bättre framtid och de garanteras enligt internationell rätt möjligheten och friheten att söka skydd.
Vi som för tillfället lever i fred står därmed inför ett val, och det är inte hur vi ska förhålla oss till Migrationsverkets budgetprognoser, vill vi se, höra och möta dessa mänskliga tragedier som medmänniskor eller inte?
Texter från Stockholm 