Category Archives: Migrationspolitik

Det grundläggande

I debatten om migration tappas det grundläggande ofta bort. Människor flyr från krig, konflikt och utarmning. Människor lämnar sina hem i desperation. Söker sig ett nytt liv. Från Irak, Syrien, Afghanistan, Sudan och Somalia. Det är, om inte en naturkraft, så nästan.Flykten stannar inte upp vid tal om reglerad invandring, FRONTEX eller återvändandeavtal. Dublin hejdar inte någon. Inte heller stängslen i Ceuta, gatorna i Rom eller förvaret i Märsta.

Det är nämligen inte migrantens närvaro, den andres idealtyp, som kostar i egentlig mening. Den verkliga kostnaden ligger i priset vi betalar när vi stänger någon ute, sätter dem på ett plan, tvingar dem in i papperslöshet och samhällets skuggor. Det är i dessa mänskliga öden som samhällskostnaden ligger och vårt värde som demokrati definieras.

De mänskliga rättigheterna relativiseras i mötet med migranten. De nagelfars för att hitta möjliga vägar runtom och förbi. Vi har rättigheter. Dom har kanske det.

Men samtalet om migration kan inte skiljas från en djupare insikt om de mänskliga rättigheternas universalitet, odelbarhet och okränkbarhet. De mänskliga rättigheterna ifrågasätter nämligen enskilda staters suveräna rätt över sitt territorium. De låter vissheten om människors lika värde väga tyngre än nationella regelverk.

När debatten om migration hela tiden slår över i narcissism, nationalism och budgetplanering, i tal om systemkollaps och väljarundersökningar är det viktigt att komma ihåg två saker; människor kommer alltid att fly för att rädda sig undan förföljelse, för att säkerställa sina grundläggande behov och söka sig en bättre framtid och de garanteras enligt internationell rätt möjligheten och friheten att söka skydd.

Vi som för tillfället lever i fred står därmed inför ett val, och det är inte hur vi ska förhålla oss till Migrationsverkets budgetprognoser, vill vi se, höra och möta dessa mänskliga tragedier som medmänniskor eller inte?

Lämna en kommentar

Filed under Migrationspolitik, Valår

Vart tog migrationsministern vägen?

FLYKTINGBLOGGEN Det blir ingen ny migrationsminister i den rödgröna regeringen. Istället inordnas verksamhetsområdet under Justitiedepartementet och ligger som en påhängstitel till nytillträdde justitieministern Morgan Johansson. Det gör mig förbryllad och oroad.

Det finns en uppenbar och allmän risk att frågor som inte ges ett eget departement inte heller prioriteras i samma utsträckning. De försvinner istället bland andra frågor och ges underordnad betydelse i relation till ministerns huvudsakliga ansvarsområde. Med flera frågor på bordet måste man välja och ibland välja bort. Migrationsfrågorna hamnar i skymundan, samtalen hinns inte med och debatter tas inte. Diskussionen avstannar. Det riskerar att bli svårare att etablera kontakt, utveckla samtals- och samarbetsformer och aktivt driva frågan inom EU och internationellt.

Den kanske största effekten av att inte ha en minister med specifikt ansvar för denna centrala fråga rör kanske just relationerna med civilsamhället och migrationsrörelsen. Kommer det finnas tid och utrymme att utveckla och fördjupa mötesforum, samtal, analys och diskussion?

Det faktum att just Justitiedepartementet tar över frågan är i och med den förändring som genomfördes 2006 och som resulterade i etablerandet av migrationsdomstolarna under förvaltningsrätten, i någon mening logisk. Justitieministern har ansvar för hela det juridiska systemet. Samtidigt avpolitiseras frågan ytterligare och standardsvaren som vi vant oss vid under Tobias Billströms ledning riskerar att bli ännu vanligare; ”i och med den nya ordningen inom migrationspolitiken är det där inte längre än politisk fråga”.

Så osynliggörs den politiska ledningen och en debatt som man än så länge varken vet hur eller har bestämt sig för om man ska ta, trycks undan. Det i dagsläget så viktiga i att återta problemformuleringen, bejaka en annan omvärldsanalys och titta på behov, kostnader och resurser på ett nytt sätt missas då. Andra röster, reaktionära, konservativa och hatiska tillåts träda i dess ställe.

Min oro är kanske obefogad. Förändringen innebär kanske tvärtom att migrationsfrågan på detta sätt ges större tyngd och genomslagskraft. Med migrationsfrågan tryggt inhyst i Justitiedepartementet så lyfts frågan från ett sidodepartement rakt in i maktens och därmed möjligheternas centrum. Det utvecklas kanske nya tankar kring de löften som utfästs om att driva frågan om lagliga vägar, om att styra upp det utnyttjande som pågår inom ramen för arbetskraftsinvandringen, om hur vi kan värna asylrätten i denna omvärld. Sverige driver kanske på för att sticka ut hakan till skydd för människors rätt i en samtid präglad av rädsla och fördomar.

Kanske. Jag hoppas det.

Artikeln ursprungligen publicerad 140810

Lämna en kommentar

Filed under Migrationspolitik, Tankar om samhället, Valår

Partiledardebatter och Sverigedemokraternas tolkningsföreträde

FLYKTINGBLOGGEN: I söndags var det partiledardebatt igen. På var sin sida ställs de upp. Två lag har de reducerats till, regeringen och oppositionen. Med Sverigedemokraterna på oppositionens sida men ändå lite vid sidan av. Som vågmästare har de mycket makt i riksdagen och ges ofta samma roll i dessa debatter. Framförallt får de alla frågor som har att göra med migration.

Rörelsefriheten inom EU ska diskuteras. Fokus är tiggarna på gatorna. Romer från Rumänien. Anna Hedemo och Mats Knutsson vänder sig efter att ha presenterat frågan till Jimmie Åkesson. Vad tänker du när du ser tiggarna? Jimmie Åkessons rasistiska, protektionistiska, osanna och populistiska åsikter tillåts sätta tonen. Alla de andra partiledarna måste förhålla sig till vad han sagt och tyckt i frågan.

Det är uppenbart för alla att detta spelar roll för diskussionen och samtalets karaktär. Sverigedemokraterna utses till uttolkare kring migrationens natur och konsekvenser. När det i själva verket är tvärtom. De skriker högst men de skriker sådant som förvränger sanningen, skapar fantasimonster och spär på förakt och fördomar.

Tolkningsföreträdet. Det är historiens underström och kärnan i varje debatt. Den världsbild som tillåts definiera och sätta ramarna för diskussionen är givetvis avgörande för vilka åsikter som kommer fram och vilken trovärdighet de ges. När Sverigedemokraternas snäva omvärldsanalys sätter tonen blir samtalet också därefter. Förenklat. Osant. Aggressivt.

Varför gör SVT så? Är det av ängslighet, för att inte på något sätt riskera att anklagas för partiskhet eller osynliggörande? Kanske är man aningslös. Mp får frågorna om miljön och klimatet. Rasisterna frågan om migration och EU:s rörlighet. Fp första ordet om skolan och M ges tillfälle att ge sin syn på ekonomin. Mycket talar dock för att SVT gör det för debattens skull. Man vill se känslor, helst raseri. Som hetsare av hundar och tuppar. Någon ska provoceras att säga något klumpigt och oförsiktigt. Så skapas spänning och nyheter. Och så förminskas också debatten och tanken. Så spelar SVT Sverigedemokraterna i händerna och bereder dem oförtjänt med utrymme.

Det spelar även roll för samhällsklimatet i stort. Det som just nu hårdnar och kallnar. Det är sorgligt att public service ambitioner inte är större. Det är också farligt.

Ursprungligen publicerat på Flyktingbloggen 20140507.

Lämna en kommentar

Filed under Migrationspolitik, Tankar om samhället, Valår

Europas fattiga i en skogsglänta i Stockholm

FLYKTINGBLOGGEN: I Högdalen stod ett antal tält och husvagnar. De revs för ett par veckor sedan. De familjer och individer som bott där sattes på en buss hem. Ett hem som de flesta lovar att återvända ifrån inom en snar framtid. Nya boplatser dyker upp på nya platser. I Flemingsberg.

Sverige är en del av Europa. Det är märkligt men det är som om vi fortfarande inte vill kännas vid detta faktum. De människor som kommer hit. Som sätter upp enkla tält i vinterkylan. Som inte har dusch, toalett eller värme. Som inte har en ordentlig säng och inget privatliv. Som tigger på gatorna. Som får påhugg på byggen. De påminner oss om att det trots allt är så. I ett slag blir deras vardag också vår.

Vi sätter dem på en buss. River lägret och sanerar marken. En lättnadens suck hörs. Medvetna om det tröstlösa. Försöker städa undan minnet av deras besök. Verkar som om vi ändå hoppas att det ska räcka med att flytta en husvagn. Städa en skogsglänta. Medan vi sakta talar om andra länders behov. Om solidaritet och delad börda i EU kretsen.

Vi är rädda för att de ska stanna. Vi tycker inte om att bli påminda och försöker därför så snabbt vi kan förflytta dem. Men om vi lyfter blicken något. Försöker ta emot insikten att denna fattigdoms verklighet inte bara är nära utan att vi delar den. Dessa fattiga i Europa är också våra fattiga. Deras utsatthet och stigmatisering är en del av vår värld. Dem försvinner inte för att de sätts på en buss. Avståndet ökar tillfälligt men de sitter i liknande tältläger i andra länder och planerar när de kan komma tillbaka. Om vi för ett ögonblick faktiskt låter tanken sjunka in att de hör hemma och har rätt att vara här.

Nu när vi har rätt ut att dessa fattiga inte ingår i något slags kriminellt nätverk. När vi förstått att de drivs av hunger, brist på möjligheter och drömmen om ett annat liv. Då måste vi också agera annorlunda. Då kan vi inte envist hävda att nationsgränserna kan och bör utgöra ramen för moral och rättvisa. Även inom Europas gränser. Då måste vi tänka större. Titta på stödprogram och utbildningsmöjligheter. Bostäder och riktade insatser. Som vi redan gjort en gång.

Kanske är det därför som vi är så motvilliga att göra något här i Sverige. För att vi tycker att vi redan släpat oss upp ur gröten av potatis, skit och insaltad sill. Vi orkar inte göra samma resa ännu en gång fastän förutsättningarna är bättre än de någonsin var och utmaningarna mindre. Vi kan välja att göra något annat.

Tänka att det finns resurser, kraft och vilja i dessa kämpande människors vandring.

Inte sätta dem på en buss. Inte riva ett tältläger och hålla andan. Inte sluta våra ögon. Inte upprepa för oss själva: ”Dem är inte en del av Sverige. Dem är någon annans ansvar. Vi gör redan så mycket. Om vi bara skickar tillbaks dem så kan vi vila lite till”.

Inte låtsas att lägret aldrig funnits. Att vi inte såg, hörde och kände. Att dem inte är en del av oss. Inte här i Sverige. Att de bara var på besök. Ett kort tag.

Utan istället göra tvärtom.

Ursprungligen publicerad på Flyktingbloggen 20140307.

Lämna en kommentar

Filed under Migrationspolitik, Tankar om samhället

Hakkors och ett förskjutet politiskt samtal

Hakkorset är en nästan otänkbar symbol. Ändå väljer några anonyma att inleda 2014 med att spreja ner moskén på söder. Rasismen försvinner aldrig. Den ligger där och väntar på att släppas fri. Hakkorsen sprejas på väggar över stan som tecken i tiden. Nu kryper de fram. Nu har tankar om andras människors mindre värde fått luft under vingarna. Nu flyger dem. En bild dyker upp av en person som förtvivlat slår i luften, ögonen täckta med bindel. Hakkorsen är ett enkelt och rakt ställningstagande i den mening att de allra flesta är överens om deras meningslöshet och farlighet. När vi vandrar inåt från rasismens och fascismens extrema punkter blir det som alltid svårare. Känns mer och mer intolerant och överdrivet att skrika rasist och fascist ju närmre vardagsrasismen vi kommer. Som om någon stör. Ett litet skämt är väl ingenting. Och när vi närmar oss det mer abstrakta, teoretiska och strukturella så ställer sig en hel kör upp och sjunger individens lov och håller frihetens fana högt. Klagar på överdrivna åsikter och kätteriliknande drev.

Låt oss börja med att erkänna att det är svårare i mitten. I det allra mest gråa och vardagliga. Vi har alla mött det. Den där kommentaren i en grupp där vi först försent insett att vi gjordes till åskådare och medlöpare i ett skämt på någon annans bekostnad. Att vi inte tillräckligt snabbt ställde oss upp och sa ifrån. Att vi drog oss för det för att det kändes överdrivet och vi inte ville förstöra stämning och sammanhang. Extremerna är lättare. Vi känner oss trygga för att vi vet att vi har en majoritet med oss. Det är sådant som vi kan ta upp på en middag med bekanta utan rädsla för att någon ska säga emot. Har ni hört?! Nä, fy fan. Sverigedemokraterna har skickligt navigerat in mot mitten. Talar om mänskliga rättigheter och friheter. Vill inte ha hit invandrare, inte bara för att Sveriges skull utan även för deras egen. Vi kan ju inte ta emot fler. Talar om invandringspolitikens och integrationspolitikens misslyckande. Nolltolerans mot rasism är budskapet utåt. När kejsaren säger att han har kläder på sig kan debatten ta fart. Är politiken främlingsfientlig, rasistisk, fascistisk? Hade inte moderaterna ett snarlikt förslag? Röstade man inte tillsammans med socialdemokraterna i skattefrågan? Är inte Jimmi Åkesson skicklig retoriskt och egentligen en välartad ung man? Är han inte ett offer för intolerant rättänkande, för kvävande politisk korrekthet? Diskussionerna svallar tills dess att ingenting egentligen sägs medan den politiska spelplanen redan förskjutits. Medan samtalet redan låter och ser annorlunda ut. Medan vi famlar framför oss med ögonbindeln på. Och det tycks som om anden i flaskan släppts lös. Och mycket mer kan helt plötsligt sägas och göras. Folkvalda kan gå på gatorna med järnrör. Moskéer kan sprejas ner med hakkors. När vi sa att islam och muslimer var ett hot mot den svenska och europeiska kulturen så menade vi ju inte att man skulle gå dit och spreja förstås. Vi menade något mer civiliserat, som att förbjuda slöjor och böneutrop. När vi talade om att begränsa invandringen kraftigt, att dem skulle göra rätt för sig, att de är analfabeter och inte kan något menade vi ju inte att man ska attackera flyktinganläggningar och demonstrationer.

Anden har släppts ut ur flaskan och det är bara vi som kan stänga in den. Som måste våga tala om rasism även när gråzonerna gör det svårt. Som måste förskjuta centrum igen och ta tillbaks scenen och det politiska samtalet. Som måste vinna diskussionen. På gator, torg, med vänner, bekanta, arbetskamrater, inom organisationer, skola och offentlig verksamhet, inom fackförbunden och de politiska partierna. Kärrtorpsandan visar vägen. Vi måste göra det i år så att Sverigedemokraterna åker ut ur riksdagen och frustration och rädsla återigen kan finna mer konstruktiva vägar än som hakkors på en dörr.

Lämna en kommentar

Filed under Migrationspolitik

Migrationens rättslöshet och myndigheters maktfullkomlighet

DSC_0248

FLYKTINGBLOGGEN: De stora vita högarna av gruvdamm reser sig mot himlen. De gnistrar förrädiskt vackert i solen och det är nästan svårt att tro på att de är förgiftade och skadliga. På slätten mitt emot dessa rester av Johannesburgs guldletande förflutna ser jag från bilfönstret den mycket stora och fängelseliknande anläggningen vid namn Lindela Repatriation Facility. Sydafrikas största förvar med plats för upp emot 4000 personer.

Detta gigantiska fängelse har inga ambitioner att framstå som något annat än just detta förutom till namnet. Beväpnade vakter hindrar dig från att röra dig fritt även utanför den parkering som anvisats och de ombyggda lastbilarna som används för transport av migranter har tunga galler för fönstren och bepansrade väggar och tak. Väl inne hämtas de asylsökande av en vakt och leds in bakom plexiglas. På isiZulu betyder Lindela passande nog ”att vänta”.

Formellt sätt är Sydafrikas migrationssystem inte helt olikt vårt. Förvaret är endast till för de som bedöms vistas i landet illegalt. Den är skapt som en hållplats på vägen mot deportation. Ingen person får hållas där mer än 24 timmar utan att deporteras. Sedan 30 dagar efter domstolsbeslut, vilket kan förlängas till 60 dagar. Max 120 dagar får en person hållas inlåst totalt sätt. Du har rätt till överklagan, till offentligt ombud, till att lämna in nya asylskäl. Hela den omfattande rättighetsbalken i konstitutionen gäller även för migranter så länge du är inne i processen och man har rätt att arbeta från dag ett, att gå i skola och att få sjukvård.

Verkligheten är givetvis en annan.

Vi går in i ett väntrum. Vi sätter oss i varsin sliten soffa och väntar. Ingen dyker upp. Efter en kvart ställer sig den advokat från organisationen Lawyers for Human Rights (LHR) som jag fått följa med upp och försöker tillkalla uppmärksamhet genom att vifta med armarna. Ingen reagerar. Ytterligare tio minuter passerar. Till slut kommer en person in i rummet som faktiskt också vänder sig om och ropar på någon annan. I ett annat rum. Dit vi inte får gå. 48 timmar innan besöket måste en lista skickas på de personer LHR ämnar besöka. Namnen har de fått från släktingar som kommit till deras kontor för att få hjälp. Det brukade vara 24 timmar men sedan LHR överklagat detta med hänvisning till rätten till juridiskt ombud utökades (!) tiden till 48 timmar. Vi väntar en stund till. Efter ytterligare en halvtimme så kommer en vakt och tittar slött på oss och frågar om vi fått hjälp. Vi förklarar vårt ärende, visar pappren och han svarar att de ska hämta de personer vi ber om. Scenen utspelar sig på samma sätt ett antal gånger till under sammanlagt drygt två timmar. Vi kan inte klaga berättar en av advokaterna då riskerar klienterna att straffas och besöken att utebli. När vi får träffa de asylsökande sker det i ett besöksrum. Fyra slitna stolar framför enskilda bås och med plexiglas emellan oss och dem. Ett hål att tala igenom. Ingen kontakt får ske med de intagna. Av de tio personer som ingick i listan tillåts vi träffa fem. Ingen närmare förklaring ges mer än att det är mycket idag på anstalten. Av de fem som väljs ut har en redan släppts, två kan inte prata engelska så de måste återvända med tolk nästa vecka. Vi lyckas tala med tre. Alla är under trettio år. Från Somalia och Demokratiska Republiken Kongo. Unga personer som osäkert och stapplande berättar sin historia om flykt. Om att se sin egen pappa ta livet av sig från ett sjukhusfönster. Om att se sina vänner dödas. Om att fängslas på vägen söderut mot Sydafrika. Om att sedan fängslas igen. Som alltid samsas uppgivenheten med desperation och förtvivlan.

På ett mycket fascinerande och systematiskt sätt arbetar de institutioner som är satta att hantera migranter och asylsökande för att åsidosätta deras rättigheter samt försvåra och förlänga processen. Inrikesministeriet vill inte eller kan inte säga hur många som ens sitter på Lindela. LHR:s Detention Report 2012 är i sammanhanget mycket deprimerande läsning. Det saknas tillräckliga monitoringsystem. LHR får inte längre komma in på Lindela för att undersöka de förhållanden som råder. Migranter hålls regelmässigt under längre perioder än 120 dagar. De tillåts inte lämna in asylansökningar om de inte tidigare gjort så och asylsökande och flyktingar deporteras trots att de skyddas enligt nationell och internationell rätt. Det kanske allra mest upprörande är bristen på respekt för domstolsbeslut och etablerad praxis som råder. Inrikesministeriet låter rutinfall gå till domstol och trotsar i princip alltid beslut i lägre instans även i de fall då det rör teknikaliteter. Som att personer med giltiga papper borde släppas fria. Som att minderåriga inte får hållas. Inte sällan sker något först efter hot om domstolstrots.

Den påtvingade väntan. Advokaternas försiktiga hantering av förvarets personal. Den säkerhet som omgärdar de inlåsta. Det fängelse som detta är och det förakt för rättsväsendet som myndigheten uppvisar är å ena sidan unikt för Sydafrika och samtidigt inte. Migranter behandlas i Sverige, Europa och överallt i världen som andrasortens människor. Som rättslösa och hänvisade till godtyckliga och svårgenomträngliga processer. Beslut som fattas över deras huvuden på språk de inte behärskar. De berövas sin värdighet och misstänkliggörs. Den utsatthet som deras rättsliga limbo skapar är en del av att vara migrant idag.

I Sydafrika tar den sig extrema uttryck, med en offentlig byråkrati fylld av småpåvar. För att denna tömdes på kompetens och erfarenhet efter 1994. För att det redan fanns en rättslig kultur av förakt och godtycke under Apartheid. För att myndigheterna rutinmässigt användes för att förtrycka och trampa. För att den kulturen lever kvar. Inom polisen och inom ministeriet. Men kanske framförallt för att så få i Sydafrika bryr sig. Detta är också generellt. Migranter bär nämligen på den värsta av egenskaper. De är i ordets legala betydelse inte som oss. De står utanför. Vad som händer dem behöver vi som är medborgare därför inte oroa oss för. Tror vi.

Ursprungligen publicerad på Flyktingbloggen 20131207.

Lämna en kommentar

Filed under Från Sydafrika, Migrationspolitik

Sydafrika, Sverige och den strukturella rasismen

FLYKTINGBLOGGEN: De första månaderna av den här hösten har det ibland känts mörkare än vanligt. Som om novemberkylan kom tidigare och svepte in Sverige i en känslokall, avstängd och asocial dimma långt innan de första frostnätterna hunnit gripa kring sig. Registreringen av tusentals romer och den diskussion som följt la sista biten till vad som blivit ett vått täcke som räcker hela vägen ner till Sydafrika och jag har fått svårt att andas. Denna datafil lades till den långa rad av händelser och debatter som svept fram och tillbaka det senaste året i någon slags vågrörelser. Och vi ställs återigen inför valet att se alla dessa händelser, de som ligger däremellan och i deras spänningsfält, som individuella snedsteg eller som delar av en struktur.

Debatten har alltsedan Jonas Hassen Khemiri skrev sitt fina brev till Beatrice Ask rört detta val. Mellan de som hävdar att det finns mönster som präglar oss med sin historiska tyngd och de som menar att varg ropas högt och fantasifoster frammanas, att inga mönster finns mer än de som man redan på förhand valt att titta efter, kvar finns endast tendentiöst sammankopplade och högst personliga erfarenheter. En hel rad debattörer av olika politisk färg och utgångspunkt har ställt sig upp till försvar för Sverige. De har liksom obekvämt vridit på sig och betackat sig för björntjänsten att bli instängda i något som de liknar vid ett rum utan fönster. Det har talats högt om att Sverige, till skillnad från verkligt rasistiska stater som Sydafrika under apartheid eller som vid folkmordet i Rwanda eller under krigen i forna Jugoslavien, inte är rasistiskt till sin struktur. Det finns ingen rasistisk samhällsideologi. Det finns rasister men inte strukturell rasism. Det finns rasistiska handlingar men vi ska inte förstå dem i relation till varandra. Man har haft en dålig dag kanske. Avsaknaden av ett sådant rasistiskt politiskt system menar man diskvalificerar alla anspråk på förekomsten av strukturer.

Under stora delar av denna diskussion har jag bott i Sydafrika. Mitt nya hemland har fått mig att tänka på och reflektera mycket över min hudfärg. Kanske på allvar för första gången fått mig att se mig själv som vit. Eftersom begreppet ras i Sydafrika inte är problematiskt över huvud taget och att tala om hudfärg inte är det heller, finns det också ett stort utrymme att även ta dessa tankar med sig in i samtal. Med svarta, färgade, vita och allt däremellan, bredvid och utanför. Det har varit och är ett ständigt pågående samtal inom mig själv och med andra om vem jag är i relation till mina medmänniskor och som en del av ett system. Exemplet Sydafrika har också hela tiden fungerat som en referenspunkt till den svenska debatten. För om det är så att det endast är i stater med utpräglat rasistiska samhällssystem som vi kan prata om rasistiska strukturer så får vi mycket svårt att förstå dagens Sydafrika. Apartheid var som sagt ett sådant rasistiskt system. Det rangordnade människor hierarkiskt enligt deras hudfärg och samhället därefter. Den överväldigande majoriteten svarta hamnade på så sätt längst ner utan rättigheter och utan mänskligt värde. 1994 demokratiserades landet och i en sällan skådad transitionsprocess lyckades man införa en av världens mest progressiva konstitutioner. En konstitution som går oerhört långt vad gäller sociala, ekonomiska, kulturella, sexuella och demokratiska rättigheter. I många avseenden långt längre än vår svenska grundlag. Men trots att Sydafrika levt med denna konstitution i snart tjugo år och trots att den svarta majoriteten har ägt den politiska makten lika länge är det omöjligt att förstå fattigdomsnivåer, underutveckling, ojämlikhet, sjukdomstal och undernäring om man inte känner Sydafrikas rasistiska historia. Om detta är det inte många som är oense. Varken i Sverige eller i Sydafrika.

Sydafrika är därmed talande eftersom deras historia är så nära och systemet var så groteskt övertydligt. Sveriges historia är på ett sätt mer subtil. Den är tystare och ges framförallt inte samma framträdande position. Den trycks undan för att inte störa vår självbild om förståelse, samförstånd, tolerans och välvilja. Tvångssteriliseringar, tvångsförflyttningar, register över oliktänkande, Nordisk familjeboks glada negrer och folkhemmets blonda kalufs är inget vi talar om. Eller så är det något vi skrattar åt. Det var ju nästan inget. Vi lämnas därmed inte bara ensamma som enskilda rum utan kontakt med varandra idag utan berövas på samma gång vår historia. Vår samtid kan vi inte förstå eftersom vi räds tanken att vi hör ihop och agerar inom ramen för på förhand givna mönster. En datafil med namnet ”kringresande” är bara en datafil med en samling kriminella som råkar resa mycket. Så svävar vi fritt och förstår ännu mindre.

Inlägget publicerat på Flyktingbloggen 2013-10-07.

Lämna en kommentar

Filed under Migrationspolitik